Skaffa en egen blogg - Klicka här »     Logga in »    |    Diskutera i vårt forum    |    Support    |    Senaste aktiviteter på vimedbarn.se:

Vecka 8 (7+1)

2014-02-10 @ 18:18

Känns konstigt att gå in i vecka åtta nu, jag som trodde att jag hade passerat den. Jaja. Jag får väl lita på barnmorskan som mätte pyret. Kan inte sluta tänka på bilden av pyret på ultraljudsskärmen. Så perfekt, med sitt lilla hjärta och allt. Jag älskar honom/henne redan även om jag önskar att detta aldrig hade hänt, att det hade hänt föst om 10 år typ. Men det kan varken jag, D, eller pyret hjälpa. Vi skyddade oss trodde vi. Jag kommer aldrig lita på p-piller igen. Tur att det hände med just D då kan man ju tänka.. Tänk om jag hade varit singel, och haft one night stands.. Fast jag skulle nog använt kondom isåfall. Men ändå! Vilken tur i oturen.

Jag och en av mina två bästa kompisar har alltid pratat om allt vi ska göra när vi får barn. Vi har kollat på kläder och massa sånt. Nu när det är verkligt för mig så kan jag inte alls prata med henne, över huvud taget. Alltså, jag har försökt, hon är ju ändå en av mina allra närmsta vänner. Men det första hon gjorde när hon kom hit när jag hade berättat för henne att jag hade fått ett positivt gravtest var att börja gulla med magen! Vem gör så!? När man kanske ska ta bort det!? Nu vet jag ju att jag inte kommer ta bort det, men det visste jag inte då ju! Och häromdagen, när hon visste att jag var ledsen över allt, och verkligen önskade att detta bara var en dröm, så sa hon en klantig sak med. Jag var trött och låg i sängen. Jag sa: hur kan man va så här tröööött? hon sa: det är säkert bebisen. Med sån gullröst. Asså vad blir bättre av det? Så nu pratar jag aldrig med henne om detta längre. Bara min allra bästaste vän E. Jag måste åka till henne snart, gud vad jag saknar henne!

Symtom jag har: ont i brösten. redan innan jag fick reda på att jag var gravid så reagerade jag på hur ömma bröstvårtorna var. Nu är det mer hela brösten. Det spränger i dem. Värst är det när jag tar av BHn, eller när jag går ner för en trappa och det blir tyngd i dem. Haha.

illamående. Jag har mått lite småilla hela tiden. Men inga kräkningar. Allt luktar äckligt och jag är knappt sugen på någonting.

cravings. Jag har sån cravings på frysta pommes. HAHA.

hunger. Jag känner extrem hunger samtidigt som jag mår illa. nu vill jag bara slänga i mig ett ton mat men jag vet att jag kommer sluta äta efter en tugga eftersom att jag mår illa.

Smärta. Som mensvärk fast värre. Det är växtvärk och kommer nästan alltid på kvällen när jag ska sova! Typiskt. kan varken ligga eller sitta. Ibland kan det hugga till i magen och stråla ner mot murran typ..

Nu ska pappa och jag göra varma mackor med tacosköttfärs på! Mums. Eller…? Får se om jag klarar det.

puss!

Vecka 7 (6+5)

2014-02-07 @ 13:51

Som ni ser så är jag bakåtflyttad en vecka.

Igår ringde de från sjukhuset redan kvart över 9, bingo! Vi pratade lite om hur jag mådde och så fick jag en tid redan på eftermiddagen kl 15.30. Var i skolan lite innan på dagen, och slutade vid ett. Då tog D och jag bussen hem till honom, för vi ville inte vänta i stan så länge så vi åkte hem och åt lite. Och gosade i några minuter. Sedan tog vi bussen tillbaka till stan. Vi var i god tid, jag hann gå på toa 2 gånger. Vi gick upp på mottagningen och satte oss i väntrummet. Klockan passerade 15.30. Sköterskan som jag pratade med på morgonen hade sagt att det var en jourtid, så att det kunde bli lite väntetid. Så det var inget jag tänkte så mycket på. Men sen tänkte D att vi kanske var på fel plats, för det fanns pilar och receptioner på lite andra håll också. En som jobbade där gick förbi och jag frågade henne vart jag skulle. Vi satt på fel ställe, lite längre bort i korridoren var ultraljudsmottagningen. Hallå hur många olika finns det egentligen? Trodde att MVC var det enda men det finns ju massor med olika mottagningar.

Vi fick komma in nästan direkt där. Först fick vi sitta i ett rum och prata med henne om magsmärtorna och de små blödningarna. Jag trodde att jag skulle dö av nervositet inför undersökningen. Jag visste inte om det skulle bli en vaginal undersökning eller om de skulle kolla utanpå magen med en sån där grej.

Hon sa”då går vi och kollar…om det är nåt”

Vi gick in i ett annat rum, Det första jag såg var gynstolen. Dog lite, har aldrig gjort en sån undersökning, det är en mardröm! Och så visade hon in mig i ett omklädningsrum och sa åt mig att ta av skor, byxor och trosor. Tyckte att det var pinsamt att gå mellan omklädningsrummet och till stolen endast i tjocktröja och strumpor. Ni kan ju tänka er den synen… HAHA. Först kollade hon efter blödningar men hon såg ingenting. Sedan kände hon med fingrar och klämde samtidigt på magen på olika ställen. Jag hade luft i magen haha, och det var inte så kul när hon klämde på den.

Sedan tog hon fram ultraljudsinstrumentet. Hon riktade skärmen mot oss, hon märkte nog att jag ville se, annars hade hon ju inte visat om vi funderade på att ta bort det. Jag har ju sett många ultraljudsbilder genom alla de bloggar jag följer. Att se det nu, och att det var min egen livmoder man såg, det var bara sjukt. Såg direkt mitt lilla pyre. Man såg till och med hjärtat picka på skärmen. Bara sneglade lite snabbt på D och han såg bara tomt framför sig, och var helt blek. Jag vet inte om han kollade riktigt på skärmen. Hon som utförde undersökningen sa vid ett tillfälle ”så att ni båda föräldrar kan se”. Hon mätte lilla pyret till fem millimeter och det tog oss bakåt en vecka som sagt. Hon sa att allt såg helt normalt ut, och jag såg att pyret var helt perfekt.

Nu när jag har sett mitt lilla pyre så känns det omöjligt att ta bort det.

När vi gick ut från sjukhuset gick vi direkt till stationen för att ta buss hem, var och en till sig. Vi pratade inte mycket. Men vi sa ”jag älskar dig” när vi skildes åt.

D tänker att detta är mitt beslut. Jag tror att jag har bestämt mig, och jag vet att detta inte är vad han vill. Men jag vill inte säga att jag har bestämt mig helt än. Jag vill att vi ska diskutera och jag vill inte att han ska känna att jag kör över honom för att jag har makten att ta det slutgiltliga beslutet. Jag vill bara att han ska vara med på det. Pratade länge länge med min bästa vän E igår i telefon. Hon bor i en annan stad, men det är ändå henne jag pratar om allt med. Hon är den allra första som fick reda på graviditeten, efter mig och D då.

Jag hoppas att D vill träffas idag. Jag vill prata om det medan gårdagens ultraljud är färskt. Jag älskar min D, jag älskar VÅRT pyre. <3

pusspuss

Vecka 8 (7+3)

2014-02-05 @ 18:28

Idag ringde jag till MVC klockan 14. Eller det var någon barnmorskemottagning som jag kom till. De sa att de bara har hand om allt som sker efter man är inskriven, när man ska ha hälsosamtal och ta prover och sånt. Hon sa att det inte sker förrän v 10. Men jag förklarade att jag mest ville fastställa en graviditet, eller se om det är missfall för jag har ju fått blodiga flytningar. Hon tyckte att jag skulle ringa till gynmottagningen istället då. Så jag fick numret och ringde dit. Det var en telefonsvarade som sa att jag hade 3 alternativ. Första var avbokning av tider och remisser och sånt. Andra var rådgivning av sjuksköterska, och tredje var mediciner och sånt. Så jag tryckte två. Den inspelade rösten fortsatte, och sa att jag skulle skriva in mitt nummer. Efter det så sa de att de skulle ringa upp fem över halv tio imorgon. Åh, vänta igen. Min föreläsning imon börjar kl 10. Jag har inget körkort än så pappa skjutsar mig. Tänk om de ringer precis när vi sitter i bilen!? Då kan jag ju inte svara. Vi måste åka hemifrån typ kvart i.

Jag gick till en annan barnmorskemottagning som låg nära universitetet där jag befann mig. Fick komma in och prata med en undersköterska. Hon sa att jag skulle ringa imon på deras telefontid och prata med en barnmorska. De utförde heller inga undersökningar, vilket är precis vad jag är ute efter ju. Så det var synd. Men hon sa att de ordnar undersökningar som man får göra på sjukhuset. Om barnmorskan som jag skulle prata med imorgon tycker att det är nödvändigt. Men det måste det ju vara!? Men jag tänkte såhär, att om jag missar samtalet imorgon, från gynmottagningen, så ringer jag till den andra barnmorskemottagningen vid universitetet och hoppas på att få en snabb tid. Men det känns som att det blir en omväg, för det är ändå på sjukhuset jag måste hamna tillslut om jag vill göra den där undersökningen…

Ja detta var ju en soppa!

När jag satt där på barnmorskemottagningen så kändes allt så främmande och overkligt. Handlade det verkligen om mig? Jag har ju inte sagt ”jag är gravid” till någon, inte ens till mig själv. Så att säga det, och prata om det, med en helt främmande kvinna var väldigt konstigt. Men nu känns det mer verkligt. Detta händer. Shit. Hur kunde detta hända????

Vecka 8 (7+1)

2014-02-03 @ 22:39

Redan vecka åtta! Vad hände?? Tiden går alldeles för fort, nu börjar det ju helt plötsligt bli lite bråttom :O

Idag satt jag än en gång i kö till MVC. Men jag får skylla mig själv lite, började försöka ringa drygt en halvtimma innan telefontiden stängde. Men jag hade föreläsning och svårt att komma ifrån. Jag vet att jag kunde gått på toa eller vad som helst. Men det blev inte så, jag får försöka imorgon igen antar jag. För nu rinner ju veckorna iväg! Jag vill ha en tid snarast. Nu borde man ju kunna höra hjärtat på ett ultraljud.

Jag börjar bli mer och mer säker på vad jag själv vill. Jag vill inte göra abort. Det är vad JAG vill, utan hänsyn till någon annan. Men nu är det inte riktigt så enkelt. Jag tycker synd om D som verkligen inte vill. Han borde ju känna sig totalt maktlös nu, trots att jag har sagt flera gånger att det är VÅRT beslut, och inte bara mitt. Men jag förstår hur han borde känna nu, absolut. Det är lättare för honom också att säga att abort är det bästa. Han lever inte med vetenskapen om att det finns något i ens egen kropp. Något som nu är ca 2 cm långt och som kommer att bli ens egna barn. Och som jag har längtat efter det barnet. Sett fram emot den här tiden. Inget är som man har drömt om.

Jag kan bara inte förstå hur det kunde hända. Jag har ätit mina piller (Trionetta 28) i fem år. Och det har aldrig varit några problem. Vissa månader har jag till och med glömt att ta vissa piller men det har ändå gått bra. På något sätt känns det som att det verkligen var meningen att det skulle bli såhär. Guds vilja eller nåt. Trots alla odds så blev det såhär. Jag är ju faktiskt lite troende, och vill se en mening med allt. Men om jag inte ser någon mening så tror jag att det finns en högre mening med det. Det kan finnas dolda orsaker till att saker sker. Vad flummigt det låter men jag hoppas att någon iallafall förstår.

Nej, jag vill inte göra abort så det kommer nog inte vara ett alternativ. Finns det något som lever där inne i magen så kommer det behållas. Visst, detta är inte skrivet i sten nu. Men det är så jag känner. Jag kan inte välja mitt liv framför mitt barns liv. Inte ens D´s liv ska komma före. Och vår relation. Nu hoppas jag såklart att vi kommer vara tillsammans ändå, trots att vi får ett barn och därmed ett liv som han inte vill ha. Åh, jag älskar honom så mycket jag har aldrig haft en så underbar person i mitt liv innan. Jag hoppas att det inte ändras. Det är lätt att tänka en sekund ”men är han verkligen så underbar om han inte stannar med mig även om jag behåller det?”. Men jo, det är han. Han skulle inte lämna mig det har han sagt. Men så har han ju även sagt att han inte vill ha familjelivet. Så vad ska man tro.

Förhoppningsvis blir allting verkligare även för honom efter vi har varit hos MVC.

Godnatt allihop!

Vecka 7 (6+1)

2014-01-27 @ 19:03

Allt är som det var sist. Nästan. Jag hade brunt slem där några dagar, sedan slutade det. Men idag kom det tillbaka. Fick två små koagelklumpar dessutom. NICE, not! Direkt när jag ser det så tänker jag ”åh nej, hoppas att allt är OK med pyret”. Men sedan tänker jag att det kanske hade varit det bästa, att få missfall. Det är det enda D och jag pratar om, de få gånger vi pratar om pyret nu mera. Vilka symtom på missfall jag har.

I torsdags försökte jag ringa till MVC på deras telefontid. Först tutade det upptaget. Ringde en minut senare och då var det inget svar. Ringde kontant, alltså många samtal direkt efter varandra, under ca 15 minuter. Sedan kom jag äntligen fram till en inspelad röst som sa att det var kö. Hängde kvar i säkert 20 minuter och sedan tog deras telefontid slut. Idag hade jag föreläsning under telefontiden så jag tror att jag ska försöka ringa imorgon igen…

Igår fick jag lite panikkänslor, som jag nog inte har tillåtit mig att få innan. Tror det var dessa som D fick de första dagarna. Jag tänkte att nu är livet förstört. Jag kommer få kasta iväg min ungdom, fan, jag ser ju mig ibland fortfarande som ett barn! Hur ska jag kunna ta hand om ett annat barn?? Det är precis så D känner också. Han känner sig ibland som ett barn han med, har han sagt. Jag kollade på 16 and pregnant igår, jag tror det var det som utlöste känslorna. När man såg vilket liv de fick och allt vad de gick miste om! Fast de är ju 16 år, och jag 20… Jag är ganska nöjd med min ungdom, även om jag inte känner mig färdig. Jag har fått mycket gjort, och är tillfreds med det och så. Sedan finns ju alltid drömmarna om att resa och så, såna saker som inte går med ett litet barn.

Som sagt så pratar inte jag och D om pyret annat än när vi diskuterar vilka symtom på missfall som jag har. Men i lördags fick pyret en kärleksförklaring av honom. Eller iallafall han visade att han brydde sig om pyret lite. Han hade sovit över hos mig och vi låg och gosade och pratade i sängen innan vi gick upp. Vi busade lite och jag sa att jag ville flyga flygplan på honom, ni vet så där på hans fötter. han bara ”nej men det är farligt” och jag sa ”nej men vi är ju så nära marken, det gör inget som jag ramlar.”
Då sa han, med en nick mot min mage ”Men jag menar det där… Det är kanske inte så bra att trycka till med fötterna där?”
Jag sa: jag trodde inte att du brydde dig om det?
Han visste inte riktigt vad han skulle säga såg det ut som, och jag ville egentligen inte att han skulle svara heller så jag bytte samtalsämne.

Jag tänker inte heller överdrivet mycket på vad som antagligen finns i min mage just nu. Jag har babygruppens app på telefonen som jag kollar på dagligen, men inte så att jag går runt och håller för magen hela tiden, som jag gjorde dagarna efter att jag fick plusset. Bara vid vissa tillfällen gör jag det. Som tex när jag badar badkar, kollar på någon barnfilm, eller när jag kommer att tänka på pyret helt enkelt. Mitt älskade pyre. Jag vill inte behöva flytta till nån tattig lägenhet och skaffa ett tattigt jobb bara för att preciiiis klara av att finansera pyret varje månad. Jag vill bli riktigt rik, ha en fin lägenhet eller hus och bra utbildning och jobb när pyret kommer. Då hade detta varit den lyckligaste perioden i mitt och Ds liv. Hur kommer pyret få det nu…? Det enda jag vet säkert är att pyret kommer få en mamma som älskar hen över allt annat. Frågan är om det räcker. Svar NEJ det räcker inte, men man kommer långt på det. Älskar man barnet så här mycket redan nu så kommer man gå genom eld och vatten för att ge pyret en bra start i livet.

Och jag älskar mitt lilla pyre.

Jag älskar min D.

Jag älskar mitt liv, som det var innan det här hände. Vi hade det så bra, han och jag, hade precis firat ettårsdagen. Löjligt lyckliga och kära. 2014 fick verkligen en konstig start.

Jag vet att D hoppas på missfall, som jag. Men jag undrar om han har börjat fundera mer, på abort och dess nackdelar. Han verkar bry sig mer om pyret ju. Vill inte att det ska komma till skada i onödan. Han vill inte heller att jag ska dricka nu. Ja jag vet inte. Alltså nästa steg måste ju vara MVC. Innan dess att vi har varit där så svävar vi ju i ovisshet om det är nåt eller inte, särskilt nu när det blöder med små koagel, och så har jag haft ont några dagar med, som mensvärk fast det strålar ner i murran typ. Men om det nu finns nåt där så kommer vi få höra hjärtljuden…  och kanske se en liten räka som är vårt fina pyre. Hur ska man ens kunna överväga en abort efter det undrar jag då?

Jag får ringa i morgon. Punkt slut.

Tills nästa gång, ha det så bra!

Vecka 6 (5+2)

2014-01-21 @ 15:49

I lördags natt började det komma lite blod. Det var gammalt blod, som en brunaktig flytning (ursäkta). Alltså inget färskt. D blev överlycklig och började genast hoppas på missfall såklart. Jag hoppades väl lite med. På ett sätt iallafall. Om jag får missfall så slipper jag ta ett livsavgörande beslut. Behålla mitt älskade barn eller ta bort mitt älskade barn. Men samtidigt så vill jag ju inte ha missfall, på ett sätt. Visst, nu är det ju väldigt tidigt så det blir ju ingen riktig sorg. Men ändå. Det skulle bli mitt barn, och det dog. Men skönare med missfall än abort iallafall, för missfall kan jag ju inte rå för. Då är det inte jag som är orsaken till barnets död, som det är vid abort.

Det är ju jag och D som är orsaken till att den lever och finns där just nu. Den bad aldrig om att bli till. Det är vi som är ansvariga. Ska vi bli ansvariga för barnets död också? Så vill man ju helst inte tänka, men det är svårt att låta bli.

Jag har alltid velat bli barnmorska. Inte nu det senaste året kanske, men innan. Därför är jag väldigt påläst om allt som har med graviditet att göra. Jag vet precis vad som händer med embryot och hur det ser ut vid den här tiden. Jag vet för mycket för mitt eget bästa just nu. Och samtidigt kan jag inte låta bli att googla heller, se vad olika sidor skriver om graviditetsvecka 6.

Det verkar som att jag och D har bestämt oss för att söka upp MVC. Mest för att göra ett ultraljud för att se om det verkligen är någon graviditet, eller om det är ett missfall. Det kanske är början till missfall nu med de här småblödningarna, vem vet. Och om det nu är så så vill vi ju veta det så man slipper gå och oroa sig och fundera på hur man ska lösa allt det här.

D har förresten mjuknat lite. Alltså han tycker fortfarande att det här är som en mardröm, och ett barn är fortfarande det sista han vill ha. Men han skulle inte sticka. Han skulle såklart vilja va med barnet. Men han är inte redo för familjelivet, och jag förstår det. Det är ju inte jag heller egentligen. Men jag undrar vad han menar, han skulle nog inte vilja flytta ihop och allt sånt då verkar det ju som. Som att jag får bo själv med vårt barn, och han kommer och hälsar på lite när han vill? Låter ju helt knäppt. Jag vet att han inte vill det här, och att han vill att jag ska ta bort det. Frågan är vad jag vill, det är det jag inte vet än och jag skjuter alltid upp svåra och jobbiga beslut. Men det här är något som inte KAN skjutas upp! Jag vill inte ta bort vårt barn för att ”rädda D’s liv”. Isåfall är det för att rädda barnet från ett dåligt liv. Men grejen är att jag tror verkligen inte att barnet hade fått ett dåligt liv. Jag hade överöst barnet med kärlek. Jag är utbildad undersköterska och hade fått jobba röven av mig nu innan barnet kommer. Jag hade säkert fått väldigt mycket hjälp av mina egna föräldrar och av min syster. Jag önskar bara att barnet hade fått en riktigt kärleksfull pappa, som ville va med mig! Som ville att vi skulle anta den här utmaningen tillsammans, och tro på oss! Om det nu blir så att jag behåller det. Jag vet inte om jag varken kan eller vill göra det utan D. Han har varit mittpunkten i mitt liv så länge nu, jag är rädd för att jag skulle få värsta krisen om han lämnade mig. Det är otänkbart att leva utan honom. MEN är det inte otänkbart att välja våra liv framför vårt barns?!?!?!? Blir galen på det här.

Detta är en låt med Flipsyde, om abort… Lyssna gärna på den samtidigt som ni läser texten. SÅ hemskt, vill inte känna så här i framtiden…

Happy Birthday… so make a wish.

Verse 1:

Please accept my apologies, wonder what would have been,

Would you’ve been a little angel or an angel of sin?

Tom-boy running around, hanging with all the guys,

Or a little tough boy with beautiful brown eyes?

I payed for the murder before they determined the sex,

Choosing our life over your life meant your death.

And you never got a chance to even open your eyes…

Sometimes I wonder, as a fetus, if you fought for your life?

Would you have been a little genius, in love with math?

Would you have played in your school clothes and made me mad?

Would you have been a little rapper like your papa the Piper?

Would you have made me quit smoking by finding one of my lighters?

I wonder about your skin tone, the shape of your nose,

And the way you would have laughed and talked, fast or slow.

Think about it every year, so I picked up a pen.

Happy Birthday. Love you, whoever you would have been.

Happy Birthday.

Chorus:

What I thought was a dream (make a wish)

Was as real as it seemed (Happy Birthday)

What I thought was a dream (make a wish)

Was as real as it seemed

I made a mistake!

Verse 2:

I’ve got a million excuses to why you died,

And other people got their own reasons for homicide.

Who’s to say it would have worked, and who’s to say it wouldn’t have?

I was young and struggling, but old enough to be your dad.

The fear of being my father has never disappeared,

I ponder it frequently while I’m sipping on my beer.

My vision of a family was artificial and fake,

So when it came time to create I made a mistake.

Now you’ve got a little brother. Maybe he’s really you,

Maybe you really forgave us knowing we was confused,

Maybe every time that he smiles it’s you proudly knowing

That your father’s doing the right thing now.

I never tell a woman what to do with her body,

But if she don’t love children then we can’t party.

Think about it every year, so I picked up a pen.

Happy Birthday. Love you, whoever you would have been.

Happy Birthday.

Chorus:

What I thought was a dream (make a wish)

Was as real as it seemed, (Happy Birthday)

What I thought was a dream (yeah, make a wish)

Was as real as it seemed…

I made a mistake.

From the heavens to the womb to the heavens again,

From the endin’ to the endin’, never got to begin.

Maybe one day we could meet face to face,

In a place without time and space.

Happy birthday.

From the heavens to the womb to the heavens again,

From the endin’ to the endin’, never got to begin.

Maybe one day we could meet face to face,

In a place without time and space.

Happy Birthday.

Chorus:

What I thought was a dream (make a wish)

Was as real as it seemed, (Happy Birthday)

What I thought was a dream (make a wish)

Was as real as it seemed…

I made a mistake.

Jajaaaaaaaaa vi får se. Tänkte att jag skulle ringa till MVC nu i veckan och se om det finns nån tid nästa vecka. Bara för att se om det finns nåt som lever där, så att man antingen kan få släppa det, eller ta vidare funderingarna till nästa nivå och komma fram till ett slutgiltligt gemensamt beslut. Adjö!

 

Första inlägget

2014-01-17 @ 23:59

Hej! Vad kul att du har hittat in här :)

Jag är en 20 årig tjej som nu har fått reda på att jag är gravid. Är i vecka 5 (4+5)idag, så jag går in i v 6 på söndag.

Beskedet är relativt nytt för mig och min pojkvän, men det har ändå hunnit sjunka in. Vi vet inte än hur vi ska göra. När D (min pojkvän) såg stickan så flippade han ur totalt. Han sparkade på saker och hade verkligen panik. Jag har aldrig sett honom sån innan, och det skrämde mig. Det här var inget vi planerade. Han är just nu säker på att han vill att vi ska ta bort det. Men inte jag… Jag har alltid sagt att jag är emot abort, och att jag aldrig skulle kunna ta bort mitt barn. För det är ju mitt barn redan, även om det är väldigt tidigt.

Jag vet att båda besluten är på livstid. Barnet kommer alltid att finnas, frågan är bara om jag vill ha det hos mig, levande, eller om jag vill ha det dött men för alltid i minnet och hjärtat. Jag älskar barn, och har längtat så mycket efter att få egna, men inte så här tidigt. Jag har drömt om hur stunden skulle vara när man får reda på att man väntar barn. Man ska gå runt i en bubbla med sin pojkvän och man ska vara de enda som vet om det. Man ska dela en underbar hemlighet, och vara sådär löjligt lyckliga. Nu är det precis tvärtom. D säger att livet är förstört, och att ett barn är det sista han vill ha just nu. Han tycker såklart att abort är hemskt också, men han föredrar det alternativet. Han fyller 22 nu i april.

Det konstiga med allt är att jag äter p-piller. Jag har tagit varenda ett av dem. Kanske att jag har råkat ta ett för sent? Men hur som helst så ska ju risken vara extremt liten. Det gör det extra svårt att ta in, att vi väntar barn, för det känns så omöjligt att det kan stämma.

En abort tror jag att man skulle kunna ångra hela livet. Men jag har svårt att se mig själv känna ånger inför mitt födda barn, när det väl finns hos mig. Åh det här är så svårt. Jag vill inte ta ett för tidigt beslut, utan tänka igenom det här tills jag är säker. Och jag vill framför allt inte pressa D. Jag vet att det är en chock för honom just nu, och det enda vettiga är abort. Jag vill låta allt sjunka in för honom också. Jag vill att han ska förstå allvaret i att vi dödar vårt barn, för jag tror att han kanske skulle ångra sig efteråt annars.
Men samtidigt vill jag inte att för lång tid ska gå, om vi nu ska ta bort vårt barn. För ju längre tiden går, desto mer fäst kommer jag ha blivit vid barnet, och den kommer bli större och mer människolik, och så kommer ingreppet bli större. Men det här är ett beslut som inte kan pressas fram.

Jag tror att det är pga att pojkvännen är så anti som jag blir mer fäst vid barnet. Jag tycker synd om det och tänker ”vad det är synd om den som har en pappa som säger så om den”. Jag tycker att det skulle vara fel att behålla barnet om D skulle avsky det. Men hur mycket skulle jag hata mig själv i framtiden för att ha dödat vårt barn.

Det är en spännande känsla ändå… Till hälften mig, till hälften D, och samtidigt unik och egen. Jag älskar D så mycket, och kan inte tänka mig att vara utan honom.. Jag kan inte ens tänka mig vilken kärlek jag skulle ha till hans barn, som också skulle vara mitt. Jag känner redan kärlek för det, men det är ju inte på långa vägar samma sak.

Ju mer jag tänker på det nu desto mer omöjligt verkar det vara att göra abort. Ska det komma en liten bebis i september? Kommer min älskade D ändra uppfattning om någon vecka? Vi har fortfarande tid på oss, men inte hur mycket som helst. Någon gräns får det finnas. Jag vill inte heller försöka ”övertala” honom, jag vill bara försöka få honom att öppna ögonen och tänka lite bredare. På hur det kommer kännas i framtiden, att veta att man valde sitt eget liv framför sitt oskyldiga barns liv. Det är ju bara sjukt, men ändå sant.

Jaja nu ska jag sova. Med händerna runt magen som jag har gjort de senaste nätterna sedan det positiva resultatet. Jag bondar omedvetet med barnet! Herregud… Godnatt!

Hej världen!

2014-01-17 @ 23:34

Hej och välkommen till Vimedbarn och din första blogg här. Nu är du redo att börja designa din blogg, det gör du i din kontrollpanel.

Du hittar svaren på de vanligaste frågorna i vår FAQ, finner du inte ditt svar där så tveka inte att kontakta oss på support@vimedbarn.se så hjälper vi dig där.

Därför ska du gilla oss på Facebook! Du får dagliga uppdateringar kring aktuella händelser på sajten och en närmare kontakt med oss som driver Vimedbarn.se, är det driftstörningar på sajten så är det på Facbook du får veta det först. Du kan även få hjälp av andra Vimedbarn-användare som finns inne på Facebook.

Vi hoppas att du ska trivas hos oss på Vimedbarn.

stats